Merhaba!
Nu sitter jag på mitt hotellrum och ser ut över Bosporen, precis som Agatha Christie, Graham Greene, Greta Garbro och andra kändisar en gång gjorde, på den tiden Orientexpressen fraktade turister från Paris till Istanbul. Nu är det min tur. På andra sidan kanalen ligger den asiatiska delen av Istanbul, där nu tusentals lampor blinkar och siluetterna av upplysta moskéer avtecknar sig mot den mörka himlen.
Väst är väst och öst är öst och aldrig möts de två sägs det. Men Istanbul bevisar motsatsen. Här möter det moderna en tusenårig historia och med ena benet i Asien och det andra i Europa, är staden den enda som ligger i två världsdelar. Detta visade sig redan på flygplatsen där jag möttes av vår kontaktperson Tuba, iklädd tighta svarta läderbyxor och höga stövlar och med kaxigt rödmålade läppar. Jag har åkt hit till Istanbul för att besöka SIs språkskola, Turkiska Institutet, då jag ansvarar för alla våra språkutbildningar i turkiska. Vi tog en taxi genom staden och passerade först slitna förortskvarter innan vi närmade oss den historiska stadskärnan med arkitektoniska mästerverk och mäktiga moskéer som trånade på stadens kullar. Jag fick känslan av att vara tillbaka i Rom, men ett Rom där de katolska katedralerna förvandlats till muslimska moskéer, vilket inte är så konstigt eftersom det är precis så det är. Hagia Sofia, ”den heliga visdomens kyrka”, som är en av de mest kända moskéerna i staden, var från början en kyrka. Den invigdes av kejsar Justinianus år 537 och står som ett testamente över 500-talets kulturellt avancerade huvudstad för det bysantinska riket. Osmanerna omvandlade sedan kyrkan till moské på 1400-talet.
Vi fortsatte över Galatabron till Beyoglu och den kommersiella stadsdelen Taksim. Det är här vår språkskola ligger och mitt hotell är beläget några hundra meter från Taksimtorget. Här myllrar det av människor, varav många är studenter, och här skymtar jag snabbmatskedjor, shoppinggator och reklampelare. När jag kånkar in mina resväskor på hotellrummet hör jag en mörk mansröst ropa ut eftermiddagsbönen över staden.
Jag har bara hunnit vara här i några timmar, men jag har redan fullt av intryck att smälta. Allt är en enda grå röra för tillfället. Och det är kanske så det ska beskrivas, för Istanbul visar att inget är svart eller vitt. Här blandas läderbyxor med sjalar och muslimska böner med dunkande popmusik. Burger King ligger vägg i vägg med kebabstånd och här bor människor i Asien men arbetar i Europa. Jag zappar mellan kanalerna på tv:n, som visar allt från turiska barnprogram och amerikanska nyhetskanaler till MTV dubbat på franska. Bilder från kriget i Irak flimrar förbi och det känns så sorgligt. Här, i Istanbul, känner jag ännu tydligare hur meningslöst detta krig är och den ständiga kampen mellan västvärlden och Mellanöstern. Alla är vi ju i grund och botten lika. I Istanbul förenas människor i en mångkulturell smältdegel, ett grått myller. Livet är inte svart eller vitt, och grått får plötsligt en helt ny och positiv innebörd.
Iyi aksamlar!
/Sofia Henningsson
