Studera japanska i Tokyo – en hälsning från Adam & Koray!

Adam och Koray pluggar japanska i Tokyo och skickade denna hälsning 🙂

Hej Studin, Jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska beskriva Tokyo och dess folk. Jag ställer mig samma frågor om och om igen.. ”Hur kan det existera ett ställe som detta?”. Jag kan just nu inte hitta ord för att beskriva Tokyo men om ord som organiserat, harmoniskt, färgglatt, kliniskt, vackert, artistiskt och spontant skulle kunna sättas ihop till ett ord skulle jag använda detta. Jag älskar Tokyo! Jag älskar det faktum att tågen alltid är i tid, att sjuka människor alltid bär mask när de är i sällskap med andra människor, att mobiltelefoner kan användas som TV.. Jag älskar allting här! Vi blir mötta med respekt och ärlighet var vi än går. Människorna i denna mångmiljonstad känns väldigt genuina och gästvänliga.

I skolan har vi börjat att bygga och forma meningar. Jag kan nu kommunicera på japanska på ett enkelt men förståligt sätt. Ord som hej, tack och hej som för några dagar kändes svårt är nu lätta att behärska. Ibland kan det vara frustrerande att lärarna inte pratar engelska men det är kul att vi nu har börjat kunna kommunicera med varandra.

Det finns så mycket att se i Tokyo, från arkitektur och teknologi till människorna och deras fascinerande stilar. Staden och dess invånare lever verkligen och det omöjligt att inte dras in pulsen. Det finns massor av anledningar till varför jag ville komma hit och nu finns det ännu fler anledningar till varför jag vill stanna. Alla dessa anledningar skapar en magnetisk dragningskraft som jag vill kalla magi. Jag kan bara upprepa meningen från ovan ”Hur kan det existera ett ställe som detta?”

Sayonara,

Adam & Koray

Stolta studenter i Osaka, Japan!

För några veckor sedan tog två av våra studenter i Osaka emot sina diplom. Bra gjort killar 🙂 Jon och Jesper har redan spenderat ett fantastiskt år i Osaka, Japan och det känns som igår när vi hjälpte dem med deras planering och förberedelse inför resan och vi kommer ihåg hur förväntansfulla de var.

Mitt namn ar Jon och jag studerar i Osaka.  Osaka är känt för bläckfiskbullar, yakuzahögkvarter, obegriplig japanska, och framför allt glada och trevliga invånare. De två sistnämnda upplever jag varje dag. I huset där jag bor finns en tant som alla kallar obaasan, hon ar en typisk invånare i för Osaka. Hon har ett gigantiskt leende, bugar och säger förlåt till mig (ett av de två orden jag förstår från hennes fruktansvärt breda dialekt som till och med japaner har haft svårt att förstå ibland) och berättar för alla som råkar befinna sig i min omgivning att hon är sa fruktansvärt orolig för mig som inte kan prata japanska. Men det sistnämnda är det som jag är har för att fixa.

Min skola ligger i Umeda som är en av de centrala delarna med massvis av restauranger och affärer runt omkring. Vilket ar väldigt händigt när jag inte har hunnit göra iordning lunch dagen innan. Då smiter jag tillsammans med några andra in på en lokal sushiya där tallrikarna kommer rullandes på band och man plockar ut vad som ser gott till personalens förtjusning over att jag äter råa vaktelägg och minibläckfiskar. Att vara vit i Japan ar lite som att vara kändis, vilket jag har märkt i skolan där majoriteten av studenterna här är fran Kina. Massvis med personerna kommer fram och frågar om jag inte är den där personen fran Sverige som de har hört talas om. Vilket leder till att det är valdigt lätt att möta nya personer  men också att jag ibland behöver gömma mig i biblioteket för att få lite lugn och ro att studera. Tempot ar nämligen väldigt högt speciellt for mig som aldrig studerat japanska tidigare. Det ar 4h lektioner om dagen, 3h läxa och utöver det hjälper det väldigt mycket att studera på egen hand och öva på att tala, lyssna och göra exempel for att förbättra minnet. De flesta som studerar här gör det för att kunna gå vidare till universitet senare då min skola har ett stående erbjudande med flera av de högsta universiteten att när man avklarat en 2 årig språkkurs  får man automatiskt tillträda till dem. Det ar strikt och högt tempo men jag kom hit for att lära mig japanska så jag gillar det.

Själva staden ar sådär typisk japansk. De har ett slott med en park runt omkring där jag har suttit och räknat uttrar och sköldpaddor i vallgraven. Att gå och shoppa är himmelriket och de har verkligen känsla för stil så jag har spenderat många timmar att gå och titta på min personliga favorit kladartikel, hattar. Nästan alla cyklar eller åker tunnelbana, man ser folk i kostymer sova lite överallt när de inte hinner hem pa natten eller sitta ända in på småtimmarna på en liten lokal ateri och högljutt slurpa i sig nudlar. De informerar en hela tiden att se upp med brott och saker man ska göra för att vara säker, vilket inkluderar att plugga på områden på tunnelbanan där “Perverts most likely to occur”. Ser själv noga till att inte ställa mig där så folk inte får for sig att jag ar en snuskgubbe. Men när jag frågade dem om de kände någon som råkat ut för brott har svaret alltid blivit nej, men jag såg pa teve att någon hade blivit rånad. Dags att bege mig ut i natten  för att ta och dricka öl tillsammans med några japanska vänner, men först ska jag ta lite mer av  drickbaren som ingår i internetcafeet.
またね
Jon

osa

osa3

 

Viktor i Japan – Språkresa Tokyo!

Viktor lämnade Sverige för att bege sig iväg på sitt livs största äventyr! Under 1 år kommer han att studera japanska i Tokyo på vår språkskola ISI. Heja Viktor säger vi!!

 

Mitt namn är Viktor Sandberg och jag är 21 år gammal, född 1992 och har bott i den lilla staden Alingsås i nästan hela mitt liv. Jag är inte speciellt gammal och vis, men under mina dagar har jag lärt mig att om man vill få någonting att hända, då måste man lägga manken till och arbeta för att få det till verklighet. Min största dröm här i livet är att lära mig Japanska och det finns väl ingen bättre plats att göra detta om inte i Japan. Men om man ska flytta till Japan behöver man pengar, ja rätt så mycket pengar. I ungefär 10 månader har jag kämpat och slitit för att min dröm ska gå uppfyllelse. 10 månader av jobb har lett till att jag har tjänat ihop alla de pengar som jag behöver för att ha råd med flyg, visum och kursavgift och nu är jag äntligen i mål. ”

Victors blogginlägg:

My first week in japan has passed, and I could never have imagined that all the things that happened during this time would be possible. Everything from playing board games to a trip to mount Fuji. The warm welcome I was given from the people who lives here was so far more than I expected. Arigatou Gozaimashita.

If you have read my previous posts on this blog, you might have gotten the idea that I was kinda nervous about…. well, kinda everything. But the thing that I was most afraid of, was the feeling of being alone. And I’m so happy to say that I haven’t been feeling alone a single time since the time I got here. Yokatta!

Already from day one I felt like I was a part of a great community with friends who are all kind and caring. Every night we are hanging out together, talking, playing both video games and board games, eating weird Japanese snacks and just having a great time.

During this first week, kind of a lot of things have happened, I mean, when I’m bored my place to be would be in front of my computer, but basically I haven’t even had the time of doing that because I’ve been too busy.

But I finally had the time to sit down and write this post about what has happened to me the latest time, so sit back, grab a cup of coffee and enjoy!

On my second day in Japan there was no time to spare. Even though I still was kinda jet lagged, everybody decided to go to Akihabara, which is a really good district in Tokyo for shopping.  And even if I were tired, I really didn’t want to miss it! So I took my money, and went down to follow everybody. After changing trains 2 times, and a travel time of 30 minutes we arrived.

Akihabara is a really cool place, with lots of skyscrapers, huge signs and lot’s of neon….. and of course tons of people. We walked around for a couple of hours in the stores and searched for funny stuff. Maybe one of my favorite store was one of them, called ”Yodobashi”. Yodobashi call themselves ”total multimedia store”, and I think that explains it very accurately. 5 stories with so much space it would basically take you over a day to search through their entire collection. Everything from stoves to pianos could be found in this store. Luckily for me, I knew what I wanted to buy, a SLR camera. So the fellowship went to the 3rd floor to search for camera. I found the one I had been searching for online, and after taking some pictures with it inside the store, I decided to get it. (I bought i 2 days later).

To end that trip, we actually went to McDonald’s…. *lol*

Tuesday was spent kinda the same. We went discovering in Tokyo. Shinjuku and Shibuya was the districts we visited this time. Disposable underwear for example….
We went to the more random places this time though, visited some typical Japanese stores that had stuff that I never could imagine would be invented.

 
Time for School,
On Wednesday I had my first time in school. And it was really scary to be honest. Everything stared of kind of that I would imagine. We had some information, and the teachers presented themselves. Nothing to fancy. But there was also a placement test where we had an interview in Japanese. I kinda imagine that there would be something like that, but the interview I was suspecting wasn’t anything like this one. I thought that they might would ask ”Who are you”. But the questioning wasn’t anything like that. While I was sitting on a table in the front of the classroom, the rest of the people was sitting behind me (listening to every word I said), the teacher asked questions like ”Why do
you want to study Japanese” ”For how long have you studied Japanese” and ”What type of book did you use when studying Japanese”. I was so confused and even though I had to answer in Japanese, I kinda answered in English.

After the interview was finished there was also a writing test. Pfft, impossible grammar and verbs. No, that test didn’t go well at all. But I suppose it was a great experience.

The time passed by and Friday came. My first real day in school. It was kinda just as I expected it to be. I knew before that the teaching would be only in Japanese, but to my surprise I kinda understood everything. The only difficult part was to speak, when you were told to speak. Well, no, the most difficult part was to remember the classmates names.

A short little introduction to Japanese is that, the Japanese language have like 6~ ways to say the word ”you” in. (ex; Anata, Anta, Kimi, Omae, Temae, Kisame) But even though these words exist, you are NOT allowed to say ”you” to anybody, because it’s rude. If you would like to say ”Do you like sushi?” to someone in Japanese, you wouldn’t use ”You”, instead you would say their name. For example if you are speaking with mr Takashi you would say : ”Takashi-san ha sushi o suki desuka?”. This is very difficult, because usually when I’m meeting someone for the first time and exchanging names, i kind of forgetting their name in one second. I think its time to change my personality….

The reason why I had so much problem with remembering my classmates names was because 70% of my class names were Chinese and Korean. Their name isn’t like plain ”Ben” or ”Eric” or ”Josh” or whatever, they tend to get quite long. We did a presentation of the person who sat closest to one another, my neighbor was a Chinese guy named  ”Ryou Shin Sen”. So the actual Japanese was really no problem I suppose, but pronouncing the Chinese names was a bit of a pain in the ass. Or as you would say in Japanese… ”Mendokusai”
Adventure,
The following weekend was awesome though. Me and Toyoko, a friend from the guesthouse went on an adventure to a place called ”Hakone” to watch mt. Fuji.

We jumped on a train that we rode for 2 hours to get to a town called ”Odawara”. There we took a bus that took about 1 hour more and then we finally arrived at the mountain were they had build a gondola that could take us to a top of a mountain so we could watch and see mt. Fuji. I have some pictures from that in a slideshow that you can find here.

We had a really nice day and took tons of photos. (This was a great opportunity for me to learn my new camera).

Since Monday was a day off for everybody, (Health and Sports Day, 体育の日 Taiiku no Hi) we took our time to try out the Japanese drinking tradition, and we had tons of fun. On Sunday we went to a place they called ”Yellow Sign” (which actually wasn’t the real name, they changed it because the foreigners had problem pronouncing the real name, so because that they had a yellow sign, the people in the guest house chose ”Yellow Sign” as the name for the pub) This place was a really a new experience for me. We ordered a lot of food, or more like ”snack food” and ate and drank beer and other Japanese drinks. We had a really good time!

I have a slight feeling that this post is way to long, so I’m going to end it here. But these are like the biggest things that have happened so far. In later posts I will go more deeply into all the weird stuff that I’ve encountered, so hold on for that!

Until next time!
Matane,
Vi hörs,

/ Viktor Sandberg

Anna i Japan – studera japanska!

Anna i Japan

Anna studerade japanska i Japan, läs om hennes intryck av språkresan i Tokyo nedan 🙂

Hej 🙂 Kanske låter det klichéaktigt, men jag kan faktiskt inte förstå att klockan tickat så fort. Det har redan passerat ett år sedan jag satte ned fötterna för första gången på japansk mark. Funderar fortfarande ofta på hur mitt liv skulle sett ut i det fallet jag inte tog ett språkår i Tokyo och stannade kvar i Sverige, ovetandes om allt jag egentligen gick miste om. Jag skulle varken kunna prata eller skriva japanskasom jag kan nu, jag skulle inte ha fått se så många olika platser, lärt mig så mycket om seder och kultur, och inte heller skulle jag haft de underbara vänner jag fick och kommer värdesätta resten av mitt liv.
När jag läser mina gamla dagboksanteckningar så känns det som att en annan person skrivit texterna. Mitt liv, mina mål och mina värderingar har alltihop förändrats tillsammans med att tiden passerade förbi i mitt nya vardagsliv. För mig har det varit en otroligt inspirerande tid med så mycket blandade känslor, så många förändringar i både mig själv och på min livsstil, som allt lett mig till där jag är nu.

I höst börjar jag studera på högskola i Stockholm, en femårig utbildning inom design- och produktframtagning, med många förväntningar och mycket pirr i magen. Det jag vet säkert är att jag kommer kämpa allt jag har för att kunna ta mig till Japan igen. Tänk om jag kunde få läsa ett år av utbildningen i Japan! Tänk om jag i framtiden skulle få jobba för ett japanskt eller svenskt företag med mitt valda yrke och bidra till att föra länderna närmare varandra! Kommer göra allt jag kan ända från starten för att kunna lyckas. Jag har höga mål i sikte, men med bara ett liv att leva och all denna längtan efter framtiden, känns det som att jag kan kämpa som aldrig förr.

Ja, jag undrar hur mitt liv skulle varit om jag inte åkt till Japan. De bästa råd jag försökte ge mig själv under studietiden där var att: Ta vara på tiden, missa inget du kommer ångra, var modig, du har inget att förlora. Påminn dig själv ofta om det viktiga i ditt liv, så att du inte fastnar i stress, oro och går vilse. Därför – ha roligt! Genom att lära mig språket lärde jag känna människor som för mig nu är ovärdeliga. Genom att se en helt annan kultur med egna ögon kunde jag förstå den på ett bättre sätt. Genom att bo så långt ifrån mitt hemland fann jag så mycket mod, att det nu känns som att jag skulle kunna ta mig an vad som helst.

Man behöver inte brinna lika starkt som mig för att det ska ge något, kunskapen får man såklart i vilket fall. Det har varit så roligt, läskigt, spännande, otäckt, ledsamt, ensamt, underbart och lärorikt på samma gång att jag vet inte hur jag ska beskriva året. Det är inget som alla klarar av, det måste finnas något som gör att man verkligen vill, något som kan vara otroligt svårt att känna till en början, då man nyss kommit ur gymnasiet, nyss avslutat en utbildning eller blivit av med ett jobb. Kanske finns det inte ens ett rätt svar ibland, kanske ska man bara välja något som man med största sannolikhet får ut något av! I vilket fall så, om det finns en vilja, så finns det en väg.

Lycka till!
/Anna

anna4

anna2

Mitt livs äventyr – språkresan till Japan!

Teresa1

Hej 🙂 bara ett dygn innan mitt livs språkresa tar fart. Hej, mitt namn är Teresa Eriksson och nu är det bara några få timmar kvar tills jag ska uppfylla en av mina stora drömmar… Imorgon beger jag mig till Landvetter flygplats där planet väntar som ska ta mig till Köpenhamn. Väl där måste jag vänta lite mer än en timme på att planet till Tokyo, Japan ska avgå.

TOKYO! Allt började när jag gick på högstadiet med att jag som vanligt satt och dagdrömde mig bort till fjärran länder medan jag småskissade på någon mangafigur. Ganska snart ville jag veta mer om mangans ursprung och inom kort fann jag mig djupt försjunken i diverse litteratur om Japan. Tiden gick och när det var dags att välja tillval i gymnasiet blev jag överlycklig när jag insåg att japanska var någonting man kunde ägna sig åt på skoltid. Efter att framgångsrikt ha avslutat steg ett i japanska, började tankarna om en resa till Japan bli mer och mer seriösa. Det började väl mest som en mer eller mindre ouppnåelig dröm, Japan ligger ju trots allt så pass långt bort och vad jag har hört så är det ju inte direkt billigt att varken ta sig dit eller leva där…

Men nu sitter jag här med min väska packad, snarare överfull, och praktiskt taget allt betalt med hjälp av diverse stipendier och väntar på att timmarna ska gå så att jag äntligen får komma iväg.

Det är dock med blandade känslor som jag kommer att stiga på min flight imorgon. Självklart känns det grymt roligt och spännande men samtidigt så kommer det ju att bli en enorm omställning från att ha haft mamma och mormor tillhands under alla år till att plötsligt befinna sig på andra sidan jorden helt ensam… En sak som inte gör det lättare är att jag och min pojkvän fyller ett halvår när jag är borta också, men en tröst är att han kommer ner och besöker mig i tre veckor lagom till påsk 😀 (tack och lov). Ska tvinga honom att ta med ett gigantistk påskägg med lösgodis till mig… Appropå lösgodis så var jag och familjen iväg och köpte för 170 kronor som ska knökas ner i resväskan.. 😛 Hoppas att allt går vägen imorgon, det är ju inte lite resfeber jag har… Men det ska nog gå bra ^^

/Teresa

Tobias i Tokyo – en hälsning från språkresan i Japan!

Tobias i Tokyo
Tobias pluggar japanska i Tokyo, läs om hans intryck av språkresan till Japan nedan 🙂

 

Tokyo är stort, väldigt stort. Det är svårt att tänka sig en hel stad som sträcker sig några mil tvärs över med bara byggnader. Innan jag åkte hit så var Stockholm den största staden jag hade varit i och nu känns den som en liten fläck på Europas karta som inte ens kan mäta sig mot denna begeistrande aura som denna megametropol innehar.

Fast ett pulserande neonkomplex kanske inte är någonting som du dagligen vill se varje gång du går hem efter skolan. Åk en bit utanför staden då. Japan har så mycket mer att erbjuda än karaoke och tv-spel. Inte nog med att det finns kulturskatter precis överallt, man får aldrig nog heller. För ett tag sen följde jag med min vän Masayuki till berget Takao för att se på den enorma mängd röda lönnlöv som finns på berget under hösten. Precis nedanför berget finns en liten by, som på ett ganska mysigt vis anpassat sig för alla bergsbesökare. Där började vi med en liten målitd på ett lokalt värdshus där vi satt på kuddar på ett upphöjt golv och åt bovetenudlar för att sedan påbörja våran vandring upp mot toppen. Vägen kantas av ståtliga tempel, knallröda träd och en massa 60-åringar som knallar förbi mig med stormfart i uppförsbackarna. Jag kan medge att min konditionsnivå inte är på topp, men Japans äldre befolkning är skrämmande hurtig.

Jag kom till Japan främst för att lära mig språket. Jag älskar kulturen i all dess prakt, men det är möjligheten att kunna konversera med lokalbefolkningen som lockar mest. På Japanska Institutet ISI går jag lite av en intensivkurs. Vi pluggar 4 timmar varje vardag med tal- och lyssningsövningar, skrivprov och konversationsträning. Med tanke på att japanskan är ett språk så totalt olikt vårat, både vad gäller annorluna skrivsätt och meningsuppbyggnad, så behövs det. Trots att det kan kännas jobbigt i början så får man en härlig känsla av tillfredsställelse när man faktiskt börjar förstå hela meningar som läraren säger. När jag inte går i skolan så försöker jag ta chansen att prata med japaner när jag kan. Man lär sig så otroligt mycket på att bara konversera en stund varje dag.

Jag rekommenderar verkligen alla att åka till Japan, landet som har allt.
Även om det bara har gått två månader på mitt år som jag ska vara här så har jag redan funderingar på att stanna ett år till…

Ha det bra allihopa! Jag hoppas vi ses i Japan nån gång.

/Tobias Carlsson