Äventyret fortsätter!

anna
Det börjar närma sig hemfärd. Jag har från idag, den 11:e maj, 48 dagar kvar i Japan.
Jag började som en ovetande, yr, turistliknande nolla på språkskolan i Tokyo, full av förväntningar, energi, lycka och samtidigt en trevande oro, en tills då ny känsla av nervositet.

Häromdagen sade min moster över ett websamtal med familjen med ett leende på läpparna att jag ju inte hade förändrats ett dugg. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Har visserligen färgat håret mörkt igen, men hon sade raka motsatsen till det jag känner efter tiden här. Fick mig en tankeställare, började fundera på hur man förändras egentligen och hur det visar sig.
Mycket är nog omöjligt att veta förrän man återvänt till hemlandet och börjat återanpassa sig till svenskar, svensk kultur och svensk skola. Innan jag möter mina vänner och får jämföra tidigare relationer, åsikter, tankar och val med eventuella förändringar som kommer, så är det svårt att hitta svar.

anna2

Sista tiden har min japanska förbättrats ganska snabbt. Förutom allt det positiva med detta så finns en del konsekvenser anser jag. För det första blir studierna svårare, för det är fortfarande långt kvar tills jag helt behärskar språket. Kan samtala med vänner och lärare, skriva och förstå en del TV-program, filmer, vad folk pratar om på tågen o.s.v, men sedan sträcker det sig nog inte så mycket längre. Grammatiken och alla kanji snurrar runt i huvudet till en röra.
För det andra så blir man helt plötsligt medveten om vad man väljer som samtalsämne, vad det är man jämt säger egentligen. Om du inte läst språk i ett annat land förut kan det vara svårt att sätta sig in i, men föreställ dig att du kan 5% av ett språk. Samtalsämnen och ordförrådet ligger inom ett smalt område, du kan bara välja ett visst antal grejer. Det här innebär att du varje dag pratar om t.ex. hur kallt eller varmt det är ute, hur god eller äcklig din mat är, frågar grannen om han mår bra och säger godmorgon till lärarna på skolan. Utöver det kan du inte uttrycka dig, du kan inte förstå någonting du hör och du kan inte få fram din vilja. Språkkunskaperna breddas till 10%, så du kan nu prata om resor, folks löner, djur, pluggandet, frankrike, baguetter och tre sushisorter. Vilka ord du än lär dig så är de få i början, ofta ämnen som du inte väljer att diskutera djupare kring på svensk mark med ditt modersmål. Du blir ett barn i första klass igen, och du kommer utan tvekan att bli behandlad lite så, oberoende av ålder.

Nu har dina kunskaper ökat mer, du kan välja samtalsämnen relativt fritt och har större ordförråd. Det som händer nu, i alla fall det som hänt mig på sistone, är att man översätter betydelsen  mer i detalj, ord för ord, tanken bakom det man nyss sagt. ”Varför valde jag att svara så? Jag skulle aldrig ha gjort det på mitt språk.” ”Men, hur tänkte jag nu? Det var ju inte det jag menade.” ”Om min kompis i Sundsvall skulle frågat skulle jag valt att gå istället för att stanna.”
Man anpassar sig till språket och det man säger så mycket, att man till viss del formas efter det tror jag. Bara för att du kan ordet för ”söt” och inga andra adjektiv så framstår du som en idiot som bara kallar allt för ”sött” hela tiden och inte tycker någonting annat, när du i själva verket på svenska skulle använt 13 andra beskrivelseord, frågat vad den andra personen tycker och uttrycka åsikter kring det. Människor har självklart förståelse för din brist på kunskap inom språket, men man kan inte helt påverka vilket intryck de får, de är trots allt människor.

annas

Ingenting jag känner ångest över, kan inte göra något åt det och det är absolut inget fel om det blir på det här sättet. Man måste börja från början, från första klass. Sedan är det bara att fokusera på lektionerna, leka med kompisarna på rasten, vänja sig vid vardagen, samhället och kulturen, samtidigt som man lär av sina många misstag och förhoppningsvis växer varje dag.
Det är fortfarande jag, det är bara en ny del av mig som får leva i ett tillhörande liv i mitt liv. Den delen av mig kommer inte att försvinna, den kommer bara bli en del av mig precis som det året jag gick i första klass på Nipanskolan i Sollefteå. Visserligen ett helt annat jag, men det var jag.
Hoppas att de som mött mig under barndomen här har sett mitt rätta jag, trots att jag kallat både mat, barn, kläder, fordon, böcker och dylika föremål för ”söta”.
Den som bestämmer sig för att göra något sådant här ska se fram emot att få börja om från början igen, det är kul att gå i första klass och mycket lärorikt.

I 48 dagar från nu så går tankarna till mina vänner, till speciella personer här som jag inte vill ta farväl av och till hur jag ska lyckas träffa alla igen. Jag kommer inte att säga adjö, jag kommer att säga ”vi ses igen”. Efter ett års studier kan man ju faktiskt fler ord än ”hej” och ”hej då.”

Kommentera